Barnen - vår mest lönsamma investering seminarium 18 okt 2005.
Arrangörer: SAMBA, SKL och TCO

Lena Nyberg, BO

– När vi talar om befolkningen tänker vi oftast på de vuxna, sa barnombudsmannen Lena Nyberg som inledde seminariet. Men barn och unga är en femtedel av befolkningen och deras synpunkter hör vi inte så ofta.
– Inte heller på det här seminariet är barn eller unga representerade, konstaterade hon när hon tittade sig omkring.

Barnombudsmannen har bland annat följande uppdrag, nämligen att
• Företräda barn och unga
• Driva på genomförandet av barnkonventionen
• Bevaka efterlevnaden av barnkonventionen
• Informera och bedriva opinionsbildning.

Lena Nyberg pekade på att det finns två sätt att se på barnens situation i Sverige i dag. Å ena sidan att barn och unga har det otroligt bra. De har hög levnadsstandard, datortätheten är stor och konsumtionen hög, de har bra boendestandard och bra fysisk hälsa. Tandhälsan är också bäst i världen.

Den andra sidan visar att klyftorna växer mellan dem som har det bra och dem som inte har det lika bra. Åtta procent av alla barnfamiljer har socialbidrag någon gång under året, 50 000 familjer har socialbidrag som enda inkomst under året, vilket betyder att det inte finns utrymme för extravaganser. Barn med mindre materiella förutsättningar känner utanförskap. Ett annat problem är att övervikt och fetma ökar starkt bland barn och unga liksom psykisk ohälsa. Under åren 1999–2003 fördubblades användningen av antidepressiva medel bland ungdomar mellan 16 och 19 år. Barn saknar också inflytande i skolan, däremot upplever fler att de har inflytande i sina familjer.

I dag finns det färre vuxna omkring barnen än för ett tiotal år sedan. Barngrupperna har blivit större och barnens får en tuffare situation. Ur statistiken (siffror från Upp till 18) kan man utläsa att det i förskolan 1990 fanns 4,2 barn per vuxen. År 2003 var det 5,4 barn per vuxen (och då har sexåringarna försvunnit från förskolan).
Samma utveckling har skett i skolbarnomsorgen där det1990 fanns 8,3 barn per vuxen. År 2003 hade den siffran ökat till18,2 barn per vuxen.
Man kan fråga sig om dessa förändringar har skett i barnkonventionens anda, nämligen att beslut ska tas utifrån barnens bästa.

– Många tycker kanske inte att de vardagliga problemen som BO får rapporter om är så allvarliga. Men få vuxna skulle acceptera det som många barn får stå ut med, menade Lena Nyberg.
Ett av de största barnproblemen i dag är mobbning, något som vuxna blundar för. Många barn oroar sig varje dag men berättar det inte för vuxna omkring sig.
Ett annat problem för många barn är stress. Det kan handla om höga ljudvolymer och att det inte finns några lugna platser att söka sig till. Det kan också handla om att få flera prov i veckan eller pressen att vara lyckad, inte bara i skolan utan också när det gäller fritiden.
Lena Nyberg berättade om en träff hon nyligen haft med ungdomar, där det visade sig att mångas dröm var att bli proffs i det som för den vuxna generationen mest handlade om fritidsaktiviteter.

– Många barn har en arbetsmiljö som vuxna inte skulle stå ut med, det kan röra sig om bullernivån eller om ostädade toaletter eller toaletter som inte går att låsa. Det krävs knappast några gigantiska ekonomiska reformer för att ändra på sådana förhållanden.

Vi vuxna värderar barns vardag på ett annat sätt än vår egen. Som ett exempel berättade Lena Nyberg om tjejen som släpades i korridoren av några pojkar i klassen. Det förklarades med att det var ett pojkstreck.
– Vem av oss vuxna skulle acceptera något sådant på sin arbetsplats?

– Insatserna för barn behöver komma tidigt, avslutade Lena Nyberg. Då ger det stor utdelning. Sena insatser i akuta lägen blir däremot mycket dyrt för samhället. Därför måste vår attityd förändras så att vi prioriterar de ungas vardag och tar de rätta besluten.

Anna Marnell, ekonom på socialstyrelsen:

Det nationalekonomiska perspektivet på barn.
Anna Marnell presenterade en samhällsekonomisk modell för hur man ska kunna mäta effekterna av generella insatser för barn och ungdomar.
– Samhället vill satsa på goda villkor för barn och unga men resurserna är begränsade. Det är därför viktigt att tänka långsiktigt och analysera vad olika insatser får för konsekvenser. Här är det nya perspektiv på gång, menade Anna Marnell som pekade på behovet av samverkan mellan olika aktörer samt ett långsiktigt perspektiv.

Exempel på samhällets tidiga generella insatser för barn är mödra- och barnhälsovård, förskola, skola, ungdomsmottagningar. Sådana insatser i barndomen kan förhindra att personen senare i livet drabbas av problem som missbruk, psykiska sjukdomar osv. På det sättet kan satsningarna ses som investeringar i befolkningens hälsa.

Marnell pekade på två problem med modellen, nämligen hur man ska bära sig åt för att värdera insatserna i ekonomiska termer och hur man ska använda sig av detta då man fattar ekonomiska beslut. Dels är inte alltid kopplingen mellan en insats och effekten helt klar. Effekten kan uppstå på ett annat ställe än där insatsen gjordes. Det kan också ta lång tid innan effekten slår igenom, eftersom besluten bygger på kortsiktiga ekonomiska perspektiv.

En genomgång av litteratur och forskning ger belägg för att vissa insatser gett effekter på barns hälsa och skolprestationer. Det gäller bland annat stöd och utbildning till föräldrar, hög personal- och lärartäthet i förskola och skola, pedagogiska insatser, lärarnas kompetens och antal år i yrket. Men mycket av forskningen är internationell och en hel del kan inte utan vidare överföras på Sverige. Det saknas också forskning inom många områden där man behöver mer underlag för att undersöka insatserna och dess effekter.

Om man ser på hur resurserna används idag går 80 procent av kommunernas och landstingens kostnader för barn och unga till förskola, skolbarnomsorg, och skola,10 procent till hälso- och sjukvård och 8 procent till selektiva insatser som socialtjänst, barn- och ungdomspsykiatri och habilitering.

För att utföra den samhällsekonomiska analysen gör man helt enkelt en balansräkning, (se tabell 1) där man väger in de negativa effekterna mot de positiva och tänker sig att allt kan värderas i ekonomiska termer. Som negativa effekter räknar man kostnaderna för de resurser som tas i anspråk för att genomföra en insats. De positiva effekterna är till exempel förbättrad livskvalitet, minskad kostnad inom andra områden och ökad produktion i samhället.

För att kunna göra analysen måste man veta vad de sena selektiva insatserna skulle kosta om de generella misslyckas. Som exempel tog Anna Marnell en familjehemsplacering för en ung människa som under tre år skulle kostar 900 000 kr. En HVB-placering under två sexmånadersperioder skulle kosta 1,1 miljoner kr och en familjehemsplacering med LVU och ungdomspsykiatri 1,4 miljoner kronor.

Ett annat exempel var missbrukaren som kostar samhället 3,1 miljoner kronor under en femårsperiod (tabell 8). Under en 30-årsperiod uppgår summan till 12–15 milj kronor. De här summorna har sedan jämförts med kostnader för generella insatser som till exempel föräldrautbildning. 7000 föräldrar skulle få utbildning för den summa som missbrukaren kostar samhället. (fig 8) Underförstått är då att minst ett barn på grund av föräldra-utbildningen räddas från att bli missbrukare eller på annat sätt blir föremål för sena och dyra insatser. Detta tänkande kräver dock ett mycket långsiktigt perspektiv. Ett kortare perspektiv är att jämföra med vad en tonåring med problem kostar. Det kan då jämföras med föräldrautbildning för 300-500 föräldrar.

Svårigheterna med denna analys är att man har olika budget för olika områden och det är svårt att tänka om och se helheten. Kostnaden inom en verksamhet får effekter i en annan verksamhet. Därför behövs samverkan mellan alla sektorer på alla nivåer, menade Anna Marnell och också ett samarbete med ideella organisationer.

Anna Marnell berättade att intresset för modellen är stort runt om i kommunerna, men det finns hinder som måste övervinnas. Ett hinder är att olika områden har olika budgetar. Då måste man tänka om för att se helheten och öka samarbetet mellan olika sektorer.

Det som fordras nu är mer kunskap och forskning. På lokal nivå måste man utvärdera de insatser som görs för att omsätta kunskaperna i praktiskt budgetarbete. Dessutom är det viktigt med samarbete mellan olika aktörer och på alla nivåer och även samarbete med ideella krafter. Det nya måste vara att kunna se både långsiktigt och ha ett brett perspektiv. Utvecklingen ska följas kontinuerligt och man måste börja fråga sig både vad en insats får för effekter och också vad effekten blir om den inte görs.

Med begränsade ekonomiska resurser blir de samhällsekonomiska analyserna nödvändiga för att man ska kunna göra nödvändiga prioriteringar när kommunerna fattar sina beslut.

Kjell Lillestöl

Porsgrunn i norska Telemark har drygt 30 000 invånare. Staden har flera tunga industrier och en betydelsefull exporthamn. De unga i Porsgrunn gillar sin stad. Men så har det inte alltid varit.

Kjell Lillestöl har titeln oppvekstkoordinator och kom till staden i början på 90-talet. Det var då politikerna hade bestämt sig: Att satsa på barn och unga är att satsa på framtiden. En undersökning på 80-talet hade entydigt visat att de unga flydde sin hemstad. Detta ville man vända. Hur gjorde man då, rent praktiskt?
Det första synliga resultatet var att fem ungdomar blev invalda i kommunfullmäktige. Fyra av dem var 18 år, den femte 20. En av 18-åringarna blev också medlem av kommunstyrelsen. Året var 1995.
Men grunden till detta lades tidigare. 1991 tillsattes en barnombudsman, som raskt blev överhopad med jobb.
-– Jag har aldrig sett någon så utsliten, berättar Kjell Lillestöl, som kom till kommunen 1992. Det v-ar också då som mycket av grunden till arbetet lades. Bland annat infördes en årlig kurs för alla medlemmar i elevrådet. För att höja statusen för kontaktlärarna gavs även kurser för dem – samt högre lön.
-– Det var mycket effektivt, berättar Kjell Lillestöl.
Elevråden har sedan utvecklats till ungdomsråd. Det innebär att varje skolkrets också fick mandat att arbeta med fritid, miljö, trafik etc. Detta ledde till skollagen ändrades så att varje elevråd också ska vara ungdomsråd i sin skolkrets.
Men några år senare ändrades lagen igen, tillbaka till det gamla. Detta ledde till omfattande protester från ungdomarna som via Telemarksbänken i riksdagen lyckade få tillbaka lagen.
– För att få de unga med sig måste de se att vi menar allvar, poängterade Kjell Lillistöl.
Ett sådant sätt är att lägga pengar på bordet. I Porsgrunn får ungdomsfullmäktige varje år 200 000 kronor att fördela som de själva vill. Det sker under en särskild dag med förhandlingar i Rådhuset, under den speciella barn- och ungdomsveckan som firas varje år sedan 1992.
– Det är större än syttende mai, försäkrar Kjell Lillestöl.
Ungdomarna i Porsgrunn har fortsatt att bli invalda i kommunfullmäktige. Men någon broilerfabrik är kommunen inte. En undersökning från 2002 visar att de unga där är klart mer kritiska till politik och politiker än andra unga i Norge. Däremot deltar de i större utsträckning i alternativrörelsen, bojkottaktioner, protesttåg etc.
De har också i högre grad än andra livliga och allvarliga diskussioner med sina lärare samtidigt som de ger dem ett högt betyg.
– Experterna tolkar detta med diskussioner som disciplinproblem, säger Kjell Lillestöl och skakar på huvudet.
Vad är då framtidens utmaningar?
– Vi är på väg att få en stor grupp unga i utanförskap. 30 procent av eleverna som går ut grundskolan tycker inte att de lärt sig något de kan ha nytta av de sista tre åren i skolan. Var fjärde 21-åring fullföljer inte gymnasiet. För trettio år sedan kunde man säga till en skoltrött 15-åring att om han bara fortsatte ett par år till kunde han sen börja jobba som rörläggare, mekaniker eller något liknande. Idag finns inte den möjligheten, säger Kjell Lillestöl.
Han tror mycket på Service Learning. Kort beskrivet innebär det en tät koppling mellan skola och lokalsamhälle, med många och täta kontakter.
Vad är då viktigast? Kjell Lillistål framhåller bestämt att värderingar, förhållningssätt och tankesätt är helt avgörande. Metoder och strukturer är underordnat det.

Mer om Porsgrunn finns att läsa på www.porsgrunn.kommune.no
Kjell Lillestöl kan nås på kjell@lillestol.no

Kristina Berg-Kelly:

Hur kan det komma sig att tre på ytan likvärdiga kommuner uppvisar så stora skillnader i ungdomars hälsovanor och risktagande?
Kristina Berg Kelly har lett en undersökning av tre västsvenska kommuner och grävt efter orsakerna.

Det var på nittiotalet som Kristina Berg-Kelly tillsammans med en grupp forskare genomförde en enkätundersökning i tre kommuner bland samtliga ungdomar i årskurs sju och nio. Resultatet blev förbryllande. I kommun A var det genomgående så att eleverna rökte mindre, drack mindre, trivdes bättre i skolan, åt frukost i högre grad etc, etc.
– Vi tyckte att vi kände kommunerna och förstod inte resultatet. Så vi började titta lite närmare. Det visade det sig då att samma tendens fanns när det gällde sånt som hur ofta man åt frukt och om man använde säkerhetsbälte i bilen.
Föräldrarnas betydelse då, hur var det med den?
– Vi fortsatte med att fråga om familjeklimatet. Åt man middag tillsammans, hur mycket tid tillbringade man med föräldrarna? Och hur var familjesituationen? Det gick inte att se några skillnader mellan kommunerna. Ungefär lika många i alla kommuner levde med en förälder, de flesta tillbringade ungefär lika mycket tid med de vuxna i familjen.
-– Då började vi lusläsa protokoll och intervjua företrädare för de tre kommunerna.
En helt ny bild tonade fram. I kommun A hade man sedan lång tid, 10-15 år, haft en medveten strategi. I alla beslut hade man haft de ungas bästa för ögonen. En utgångspunkt var att unga behöver träffa andra vuxna och också att de vill göra olika saker. Ett ungdomsråd med förvaltningschefer, polis m.fl lade upp strategin.
Kommunen satsade mycket på trygghet och säkerhet. Tillsammans med fältassistenterna jobbade polisen aktivt mot langning. Kommunen ordnade också många olika typer av jippon inom sport, fritid och kultur. Vid kommersiella evenemang fanns alltid frivilliga vuxna närvarande.
Kommunerna B och C satsade lika mycket pengar som A på unga, men det fanns ingen strategi eller samordning.
Vad hände då efter undersökningen? Jo, kommunerna B och C ändrade de sitt arbetssätt och kopierade kommun A:s modell.
Två år senare visade en ny undersökning att de unga i kommunerna B och C trivdes bättre både med skolan och livet. Men många skillnader kvarstod.
Sensmoral: Det tar lång tid att utveckla en miljö som främjar ungas välmående.

Ulf Öfverberg TCO:

Livspusslet: att finnas till för barnen
– De flesta unga par som lever ihop är inställda på att dela hemarbetet rättvist, men när det första barnet har kommit är fördelningen ofta ojämlik och följer gamla könsroller.
Det sa Ulf Öfverberg som började med att visa en Elektroluxannons från 40-talet där mannen sitter i en fåtölj och läser tidningen medan kvinnan dammsuger. Texten under bilden lyder: Ostörd läser mannen sin tidning.
Men på 70-talet hände det något. 1974 fick papporna rätt att ta ut föräldraledighet och försäkringskassan affischerade med den moderna pappan Hoa Hoa som var hemma med sitt barn.
En reklamaffisch från dagens Japan har samma tema. En ung man med långt hår bär på ett barn. Texten lyder: Man är ingen riktig man om man inte är med sina barn.

– Alla föräldrar vill vara med sina barn, men då gäller det att ta sig makt över tiden, menade Ulf Öfverberg. Vår tidsanvändning följer gamla könsroller. För att bryta dessa mönster måste tiden mellan yrkesliv, hem och barn fördelas på ett nytt sätt.
I de nordiska länderna med välfärdsmodeller behöver kvinnorna inte välja mellan yrke och hemarbete. Det går att kombinera förvärvsarbete med barn eftersom barnomsorgen är utbyggd och vi har lång föräldraledighet. Därför yrkesarbetar kvinnor i de nordiska länderna i hög utsträckning och här föds också fler barn än i många andra länder. Sannolikheten för att en kvinna i Sverige ska föda fler barn ökar med hennes utbildning. Hon behöver inte ge upp sin karriär eftersom hon inte väntar sig att mannen ensam ska stå för försörjningen. Om mannen å andra sidan inte tar ut någon del av föräldraledigheten ökar risken för skilsmässa.

Men det är långt till jämställdhet mellan könen både i hemmen och i arbetslivet. Det omgivande samhället har starka förväntningar på både mäns och kvinnors agerande. Så visar till exempel en TCO-undersökning att arbetsgivaren förväntar sig att en kvinna som får barn kommer att vara hemma med barnet en lång period. Förväntningarna på mannen är i stället att han ska arbeta mer när han blir pappa, eftersom han fortfarande ses som huvudförsörjaren.
Den dolda barneffekten kallade Ulf Öfverberg det faktum att föräldraskap för kvinnor innebär lägre lön, medan det för män innebär högre lön. Kvinnor räknar också med en sämre löneutveckling för sig själva och för andra kvinnor och tror att deras möjligheter på arbetsmarknaden försämras när de får barn. För män gäller motsatsen. De förväntar sig högre lön både för sig själva och för sin grupp när de blir föräldrar. Statistiken visar också att män ökar sitt arbetsuttag när de blivit pappor.

Ett så kallat pappaindex som TCOs tagit fram mäter hur många pappor som tar ut föräldraledighet och hur lång tid det handlar om. När papporna tar ut lika mycket ledighet som mammorna blir indexet 100. Fortfarande tar män ut ett avsevärt mindre antal dagar än kvinnor och enligt indexet skulle det ta 18 år innan det blir jämställt mellan föräldrarna vad gäller uttag av föräldraledighet.
– Det måste därför till politiska beslut för att förändra uttaget av föräldraledigheten, menade Ulf Öfverberg. Det skulle i sin tur bidra till att ändra könsrollerna både i hem och arbetsliv.

Ulf Birath är förvaltningschef i stadsdelen Frölunda i Göteborg. Kommunen har en tuff ekonomistyrning och senaste bokslutet hamnade precis på plus minus noll.

– Jag reflekterade en smula över det, berättar Ulf Birath. Var hade vi hamnat om vi inte hade haft ett antal förebyggande aktiviteter?

Det handlar inte om pengar, utom om prioriteringar, slår han fast.
– I min lilla stadsdel med 13 000 invånare har vi mellan 300 och 400 miljoner till vård, skola och omsorg.
Av den summan satsar stadsdelen 1, 6 miljoner årligen på familjecentralen Trädet. Där samsas mödravårdscentral, barnavårdscentral öppen förskola och socialsekreterare. Verksamheten är integrerad och har flera huvudmän. Primärvårdens del av kostnaderna är ca 2 miljoner.
Genom familjecentralen når Frölunda alla nya föräldrar.
– Vi har inte omhändertagit ett enda småbarn sedan verksamheten kom till för fem år sedan. För att inte tala om allt annat som löses upp, säger Ulf Birath.
Han låter närmast lyrisk när han beskriver verksamheten. Finns det inga svårigheter?
– Den verkliga utmaningen ligger i att skapa en integrerad verksamhet som innehåller många olika professioner, dessutom med flera huvudmän, svarar han.
– Det krävs en lång inkörningsperiod för att skapa förtroende och trygghet. För integrerade lösningar tar tid. Men resultatet blir alltid bra om man har uthållighet, säger Ulf Birath.
Småbarn växer upp och då kommer andra utmaningar.
I Frölunda omhändertog man inte en ungdom på nästan tre år, berättar han.
Istället satsar man på lösningar på hemmaplan. Studion kallas det alternativ som används för unga som annars kanske skulle ha omhändertagits för institutionsvård långt från hemmet.
– Det började med att socialchefen kom till mig med tankarna att ändra inriktningen. Jag var väl lite skeptisk och tänkte att nu får vi puckelkostnader och kanske ingen effekt, men ställde upp på det efter diskussion.
Pengarna togs från det ordinarie anslaget. Socialchefen inrättade och tog hjälp av en biträdande chef, samarbetade med rektor och fritidschef som etablerade verksamhet knuten till en högstadieskola, med behandlingsassistenter, speciallärare och socionomer. Avsikten är inte att det ska bli billigare än att omhänderta de unga, men Ulf Birath är säker på att det blir bättre:
– Det finns inget som generellt belägger att en placering på institution löser något för den unga. Men att inte placera frigör väldigt mycket pengar till andra alternativ.

Bland övriga förebyggande verksamheter riktade till barn och unga finns också kulturskolan Kulmus. Det är på ett sätt en traditionell kulturskola, men den har en vision att integrera kulturen in i grundskolan och utvecklar nu former för att arbeta parallellt med ordinarie lärare i undervisningen. Det är många slumrande kulturanlag som får utvecklas här.

Volontärer är något som kan väcka blandade känslor.
– Den politiska ledningen i min stadsdel, en socialdemokrat och en moderat, åkte på en studieresa till Kanada, där volontärer är helt accepterade. De kom hem och konstaterade ”Detta är bra”, berättar Ulf Birath.
För några år sedan hade det varit otänkbart, men nu ser Ulf Birath en ny samhällsdimension växa fram med en enorm potential.
Volontärerna är människor som för sin egen skull vill göra något för andra. Och det är framför allt unga människor, de flesta är mellan 15 och 35 år.
Idag har Frölunda 70 volontärer. De rekryteras lika seriöst som anställda. Belastningsregistret kollas, man tar referenser, har legitimation, och ett halsband så att det syns att man är volontär. Deras insatser är grädde på moset och styrs av vad volontärerna själva vill göra. Förvaltningen kopplar ihop önskemålet med behov som inte ska tillgodoses genom löneanställningar. Det kan handla om läxhjälp, barnpassning, hundpromenader för sjuka äldre som själva inte orkar, trädgårdsland på daghem, brödbakning på äldreboenden och mycket annat. För närvarande finns cirka 20 volontärprogram.
Ulf Birath konstaterade avslutningsvis att det förebyggande arbetet i en budget om 500 miljoner kostar försvinnande lite, inte minst för att de små beloppen genererar stora effekter.
- De kollegor eller politiker som säger att man inte har råd, talar inte sanning, utan har snarare svårt att prioritera.

Ewa Hollén, Barnombudsman i Botkyrka

Ewa Hollén är en av fem lokala barnombudsmän i Sverige. Sin arbetsplats har hon i Botkyrka kommun, anställd i kommunledningsförvaltningen. Kommunen har 76 000 invånare varav cirka 20 000 är barn och unga upp till 18 år.
– Det är dem jag jobbar med, säger hon.
Hon har ett övergripande ansvar att se till att de har det bra och att de ska få det bättre.
Ewa Hollén jobbar både ute i verksamheterna och mot politikerna. Dagarna verkar sprängfyllda: Bland annat har hon träffat samtliga barn och föräldrar i en skola inför starten av årskurs sju.
– Ett introduktionssamtal, där även skolledning är med. Ofta får föräldrarna bara komma till skolan när det är något problem. På det här sättet för vi en dialog om förväntningar och annat, säger hon.
Eva Hollén har också intervjuat ett stort antal fyra-åringar om deras tillvaro.
Att utbilda och informera om FN:s barnkonvention är en viktig del av hennes arbetsuppgifter.
– Jag har pratat med alla förvaltningar om detta. I början kändes det nog lite hotfullt, men nu ses jag mera som resurs.
Men bara prata räcker naturligtvis inte, utan hon kollar också hur man jobbar med barnkonventionen.
Botkyrka är indelat i fem områdesgrupper med lokalt arbete. Varje grupp leds av en förvaltningschef. Detta är ett krav från kommundirektören, för att markera hur viktigt detta arbete är. Förutom representanter från alla förvaltningar ingår också representanter från bland annat polis, kyrkan och landstinget.
– Det är ett bra sätt att snabbt få signaler om att exempelvis ökad kriminalitet eller annat som kräver snabba åtgärder, berättar hon.
Det finns också ett ungdomsfullmäktige, som till sitt förfogande har 250 000 kronor att fördela. Det kan röra sig om pengar till en basketkorg eller liknande.
Botkyrka har satsat på familjecentraler, med mödra- och barnhälsovård, öppna förskolan och socialtjänst med myndighetsutövning.
Tidiga och breda lösningar tycker hon är modellen.
– Kortsiktiga lösningar funger inte!

Roland Spånt, fil. dr. chefsekonom:

Vad säger forskningen om ekonomin i att satsa på barnen?

– Det lönar sig att satsa på barnen, sa Rolands Spånt. Satsningar ger både välfärds- och produktionseffekter i ett långsiktigt perspektiv men
det kostar naturligtvis också. Därför är det av största vikt att
åtgärderna, som kan ses som sociala investeringar, är av god kvalitet.

Om man tittar på befolkningen mellan 20 och 64 år i Sverige och delar
upp dem i grupper efter vad de producerar får man följande uppställning:

Produktion per år antal personer
Över 500 000 kr 700 000 personer
350–500 000 kr 1,1 milj
200–350 000 kr 2,2 miljoner
60–200 000 kr 300 000 personer
0–60 000 kr 800 000 personer
Totalt 5,1 miljoner

Hur stor enskilda individers produktivitet är beror på en rad faktorer
men där ingår också vad som händer under uppväxttiden. Ju fler problem
barnen möter desto större är risken att man som vuxen antingen inte alls
kommer in i produktionslivet eller att ens bidrag till vår gemensamma
kaka blir låg.

Genomsnittet på vad en person producerar ligger på cirka 350 000 kr per
person. Under ett yrkesliv på 45 år motsvarar det 14 miljoner kronor.
Det innebär att samhället förlorar mycket på om en person inte klarar av
att producera eller hamnar på avsevärt lägre produktionsnivå än det
normala.

Faktorer som under barn och ungdomsåren ökar risken för lägre
produktivitet eller att man inte ens kommer in i arbetslivet kan bland
annat vara följande, enligt Roland Spånt: Oönskat liv, fattigdom, dålig
barnomsorg som inte förmår kompensera för dåliga hemmiljöer, föräldrars
arbetslöshet, psykiska problem, kriminalitet, utanförskap,
övervikt/diabetes, alkohol.

Att de här faktorerna motverkas genom tidig satsning på barn visar
amerikansk forskning menade Spånt. Problemet är att det tar lång tid
innan den synliga effekten märks, det kan röra sig om 10–30 år. Men det
finns många ekonomer som vittnar om att det ger effekter. Han nämnde
exempelvis Michael Krashinsky/Gordon Cleveland från Kanada. För varje
dollar som investeras i barnomsorg med hög kvalitet får man två dollars
avkastning till barn, föräldrar och samhälle, hävdar han.

En annan ekonom som argumenterat för investeringar i barn är
nobelpristagaren James Heckman. Han använder produktivitetsargumentet,
det vill säga att det är bra att investera i barn från sämre miljöer och
att det är effektivast att investera i tidig ålder.

President Clinton oroade sig under sin presidentperiod för att en stor
del av barnomsorgen inte var av tillräckligt hög kvalitet för att ha en
positiv inverkan på barns utveckling. Han slog fast att många
verksamheter var av så låg kvalitet att barnens grundläggande behov inte
blev tillgodosedda.

Ekonomen Robert G Lynch har forskat kring vad som kallas ECD – Early
Childhood Development Program, det vill säga olika typer av riktade
projekt mot förskolebarn i USA med problembakgrund. Han menar att en
bred och tidig satsning på de miljontals barn i USA som lever i
fattigdom, skulle förändra verkligheten för dem, på sikt minska
kriminaliteten, göra arbetskraften mer produktiv och stärka landets
ekonomi.

Ett stöd till barns utveckling i den tidiga barndomen kostar en hel del
men det är totalt sett små belopp och de skulle ge stor avkastning. Dock
finns här problemet med det politiska systemet med budgetar som löper på
kort tid, medan själva avkastningen av satsningar på barnen inte syns
förrän långt senare. Dessutom kan effekterna uppstå någon annanstans än
där satsningen gjordes, vilket kan minska benägenheten att göra
investeringen.

Enligt Lynchs ger ett program med hög kvalitet en positiv avkastning och
inom 15 år är projekten betalda och ger sedan rena överskott. Efter 30
år är avkastningen dubbelt så stor som kostnaden. Investeringar i barns
utveckling har alltså en klart positiv inverkan på ekonomin genom att
bl.a. fattigdom och kriminalitet minskar.

Ett projekt som har studerats ingående under mycket lång tid var det så
kallade Perry Preschool Programme under åren 1962-67. Där erbjöds
afro-amerikanska barn som levde i utsatta områden ett tvåårigt
förskoleprogram av hög kvalitet. Barnen utveckling följdes upp under
åren liksom en kontrollgrupp som hade samma problem som de som kom med i
projektet. Effekterna av projektet var starkt positiva och när de som
hade varit med i programmet blivit 27 år fick man bl.a följande
skillnader jämfört med de i kontrollgruppen:

29 procent i projektet tjänade mer än 2000 dollar i månaden mot bara
7 procent i kontrollgruppen.
71 procent hade gått ut gymnasiet mot 54 procent i kontrollgruppen.
59 procent hade tagit emot socialbidrag mot 80 procent i
kontrollgruppen.
7 procent arresterats fler än fem gånger mot 35 procent i
kontrollgruppen.