Barnen - vår mest lönsamma investering seminarium 18 okt 2005.
Arrangörer: SAMBA, SKL och TCO

Roland Spånt, fil. dr. chefsekonom: Vad säger forskningen om ekonomin i att satsa på barnen?

– Det lönar sig att satsa på barnen, sa Rolands Spånt. Satsningar ger både välfärds- och produktionseffekter i ett långsiktigt perspektiv men
det kostar naturligtvis också. Därför är det av största vikt att
åtgärderna, som kan ses som sociala investeringar, är av god kvalitet.

Om man tittar på befolkningen mellan 20 och 64 år i Sverige och delar
upp dem i grupper efter vad de producerar får man följande uppställning:

Produktion per år antal personer
Över 500 000 kr 700 000 personer
350–500 000 kr 1,1 milj
200–350 000 kr 2,2 miljoner
60–200 000 kr 300 000 personer
0–60 000 kr 800 000 personer
Totalt 5,1 miljoner

Hur stor enskilda individers produktivitet är beror på en rad faktorer
men där ingår också vad som händer under uppväxttiden. Ju fler problem
barnen möter desto större är risken att man som vuxen antingen inte alls
kommer in i produktionslivet eller att ens bidrag till vår gemensamma
kaka blir låg.

Genomsnittet på vad en person producerar ligger på cirka 350 000 kr per
person. Under ett yrkesliv på 45 år motsvarar det 14 miljoner kronor.
Det innebär att samhället förlorar mycket på om en person inte klarar av
att producera eller hamnar på avsevärt lägre produktionsnivå än det
normala.

Faktorer som under barn och ungdomsåren ökar risken för lägre
produktivitet eller att man inte ens kommer in i arbetslivet kan bland
annat vara följande, enligt Roland Spånt: Oönskat liv, fattigdom, dålig
barnomsorg som inte förmår kompensera för dåliga hemmiljöer, föräldrars
arbetslöshet, psykiska problem, kriminalitet, utanförskap,
övervikt/diabetes, alkohol.

Att de här faktorerna motverkas genom tidig satsning på barn visar
amerikansk forskning menade Spånt. Problemet är att det tar lång tid
innan den synliga effekten märks, det kan röra sig om 10–30 år. Men det
finns många ekonomer som vittnar om att det ger effekter. Han nämnde
exempelvis Michael Krashinsky/Gordon Cleveland från Kanada. För varje
dollar som investeras i barnomsorg med hög kvalitet får man två dollars
avkastning till barn, föräldrar och samhälle, hävdar han.

En annan ekonom som argumenterat för investeringar i barn är
nobelpristagaren James Heckman. Han använder produktivitetsargumentet,
det vill säga att det är bra att investera i barn från sämre miljöer och
att det är effektivast att investera i tidig ålder.

President Clinton oroade sig under sin presidentperiod för att en stor
del av barnomsorgen inte var av tillräckligt hög kvalitet för att ha en
positiv inverkan på barns utveckling. Han slog fast att många
verksamheter var av så låg kvalitet att barnens grundläggande behov inte
blev tillgodosedda.

Ekonomen Robert G Lynch har forskat kring vad som kallas ECD – Early
Childhood Development Program, det vill säga olika typer av riktade
projekt mot förskolebarn i USA med problembakgrund. Han menar att en
bred och tidig satsning på de miljontals barn i USA som lever i
fattigdom, skulle förändra verkligheten för dem, på sikt minska
kriminaliteten, göra arbetskraften mer produktiv och stärka landets
ekonomi.

Ett stöd till barns utveckling i den tidiga barndomen kostar en hel del
men det är totalt sett små belopp och de skulle ge stor avkastning. Dock
finns här problemet med det politiska systemet med budgetar som löper på
kort tid, medan själva avkastningen av satsningar på barnen inte syns
förrän långt senare. Dessutom kan effekterna uppstå någon annanstans än
där satsningen gjordes, vilket kan minska benägenheten att göra
investeringen.

Enligt Lynchs ger ett program med hög kvalitet en positiv avkastning och
inom 15 år är projekten betalda och ger sedan rena överskott. Efter 30
år är avkastningen dubbelt så stor som kostnaden. Investeringar i barns
utveckling har alltså en klart positiv inverkan på ekonomin genom att
bl.a. fattigdom och kriminalitet minskar.

Ett projekt som har studerats ingående under mycket lång tid var det så
kallade Perry Preschool Programme under åren 1962-67. Där erbjöds
afro-amerikanska barn som levde i utsatta områden ett tvåårigt
förskoleprogram av hög kvalitet. Barnen utveckling följdes upp under
åren liksom en kontrollgrupp som hade samma problem som de som kom med i
projektet. Effekterna av projektet var starkt positiva och när de som
hade varit med i programmet blivit 27 år fick man bl.a följande
skillnader jämfört med de i kontrollgruppen:

29 procent i projektet tjänade mer än 2000 dollar i månaden mot bara
7 procent i kontrollgruppen.
71 procent hade gått ut gymnasiet mot 54 procent i kontrollgruppen.
59 procent hade tagit emot socialbidrag mot 80 procent i
kontrollgruppen.
7 procent arresterats fler än fem gånger mot 35 procent i
kontrollgruppen.