"Varje människa är en konstnär", hävdade som sagt Joseph Beuys. En av 1900-talets största konstnärer. Det var så han formulerade sitt utvidgade konstbegrepp. Han menade att vi alla kan – och bör – vara skapande. Hans tanke var inte att vi alla skulle bli målare, författare eller skådespelare. Han menade att vi tillsammans ska skapa våra jag, våra relationer, våra organisationer – som konstverk. Ty alla mänskliga handlingar har en estetisk potential. Varje mänsklig handling kan vara ett konstverk. Om någon ser det som ett konstverk.
(Ur VARJE MÄNNISKA EN KONSTNÄR av Lasse Ekstrand, författare och samhällsvetare, Bokförlaget Korpen, pocketupplagan)
Som pensionist har jag tid att fundera och låta tankarna stanna upp inför det som skrivs och sägs; tid att kombinera, se mönster…
Problemen hopar sig i vårt samhälle; alltfler lagar, regler och förordningar tillkommer ("Människan utnyttjar verkligen friheten att begränsa sej", som seriefiguren Mafalda uttryckte det efter en stadsrunda, kantad av förbudsskyltar.) samtidigt som en växande kunskap om det mänskliga intellektet virvlar runt i atmosfären.
Problem måste alltid tas på allvar, men det måste också kunna diskuteras hur vist det är att – som Sverige de senaste decennierna hemfallit åt – göra själva livet till ett problem.
Är man barn är man ett problem för föräldrar och politiker – man behöver både omsorg och tillsyn!
Är man tonåring är man ett problem för föräldrar, politiker och skolpersonal!
Går man i årskurs 9 är man ett problem för utbildningsanordnare – man anpassar inte sitt gymnasieval till dimensioneringen!
Har man passerat skolpliktig ålder är man ett problem för politiker och arbetsmarknadens aktörer!
Är man nyutbildad är man ett problem för arbetsmarknaden – man har valt fel utbildning!
Är man löntagare är man ett problem för företagen!
Är man sjukskriven är man ett problem för försäkringskassan!
Är man arbetslös är man ett problem för arbetsförmedlingen!
Är man medelålders är man ett problem för den yngre generationen – man är bromskloss!
Är man gammal är man ett problem för barn, politiker och akutsjukvården!
Det unika hos varje individ/i varje ålder blir en skavank istället för den resurs det rätteligen borde vara.
Naturlig samvaro generationerna emellan sätts det käppar i hjulet för istället för att låta den vara den grund som samhället bygger lärande, skapande, växande på.
Man möts inte. Man läser om varandra, man diskuterar varandra i problemtermer istället för att träffas
- och lära känna varandra som hyggliga människor med skilda eller likartade erfarenheter, bekymmer och glädjeämnen.
- och upptäcka att man kan respektera varandra utan att behöva dela åsikter.
- och finna att man gillar varandra trots betydande olikheter vad gäller ålder, bakgrund mm.
- och komma underfund med att man kan tycka lika fastän det mesta skiljer en åt!
Vad vill jag ha sagt med ovanstående? Jo, att vi alla – vare sig vi kreerar rollen som politiker, annan professionell beslutsfattare eller privatperson – skall utgå ifrån den potential som givits människan, då vi griper oss an att SKAPA miljöer som ger varje barn en chans att blomma. Att vi alla skall börja se barnens miljöer som presumtiva konstverk, skapade av handlingskonstnärer, stora som små. Att vi alla skall känna en förpliktelse att medverka till att barnens miljöer blir attraktiva arbetsplatser/sinnrika boplatser för kreativa yrkesmänniskor/föräldrar med skaparkraft och civilkurage – vuxna som trygga kan hävda barns behov! Jag vill bort ifrån den skiktade gemenskapen och det snäva ansvarstänkandet. Jag längtar livsglädje, respektfylld samhällsgemenskap, gemensamt samhällsansvar – ty det man är en del av, har man ansvar för.
När log vi mot en tonåring … senast?
Vällingby den 30 april 2004
Sara Bratt
Socionom med examen från 1950-talet